900411

För exakt två år sedan så var mamma i västerås och jag o pappa här hemma (de hade inte skilt sig än)
Jag har ALDRIG tyckt att det var mysigt att sitta i vardagsrummet o kolla tv men jusst den kvällen så gjorde jag det jag satte på tv en o kolla på nån film så somnade jag på golvet framför tv en..

Under två veckors tid hade mamma o pappa åkt fram och tillbaka mellan västerås och stockholm.. jag tog det aldrig så seriöst..
Jag ville vara med pojkisen och vännerna istället... den dan jag börja ta det någolunda seriöst var när jag var på väg på en fika med pojken jag hade då, mamma ringer blir sur över att jag går ut o roar mig när han ligger på sjukan och mår jätte jätte dåligt.

Klockan var halv 5 hör pappa skrika och gråta i telefon med någon annan "han är borta meis han är borta" tänker jag då. jag håller andan för att inte låta, försöker somna om igen, då pappa efter 10 min kommer in lägger en filt över mig och frågar "vill du med till västerås.. din morfar är borta"

Jag följde inte med då heller, räckte det inte med att jag inte hann säga hej då?! jag åkte inte med pappa då min morfar gett sig av.. Vill tacka A och Yasmine för att de fanns där för mig den dagen!